OmTag. Far och Mor

Jag tänker ofta på mina föräldrar, nu är det några år sedan de gick bort mor för sex och ett halvt år sedan och far för ganska precis fyra. Bilden är från 2001 och den första julen som mor inte bodde hemma. Hon insjuknade tidigt i demenssjukdomen och far skötte henne hemma i flera år, till slut gick det inte längre och sommaren 2001 fick hon flytta till det särskilda boendet i samhället.

Farsan besökte henne varje dag så länge hon levde, i början flera timmar uppdelat på två vändor, på slutet blev det kanske en halvtimma om dagen då han gav henne något gott att tugga på. De sista åren tillbringade hon liggande i sin egen värld, hon gapade och tuggade om hon fick något gott och det var i stort sett allt.

Far tyckte att hon verkade känna av att han var där och tyckte att hon verkade känna sig lugn av hans närvaro, har man varit tillsammans ett helt liv känner man sådant. 

OmTag. Svartvitt, det är viktigt att det blir rätt

Jag såg att det var diskussion om svartvitt nu igen, och då främst hur man åstadkommer svartvitt från digitalkameran. Egentligen tycker jag i korthet att det enda som betyder något är att man själv är nöjd med sina svartvita bilder, är man det finns inte så mycket att snacka om tycker jag. Man skall ha klart för sig att detta med hur det svartvita ser ut är olika viktigt för olika fotografer. För en del blir det som de vill ha det genom att de plåtar jpg och svartvitt direkt i kameran, andra vill ha bättre kontroll över hur bilderna blir.

Det är egentligen samma sak inom den analoga fotografin, en del plåtar med vilken film som helst och framkallar lite hur som helst med vad som helst och är nöjda med det. Andra, liksom mig själv, är ganska noga med filmval och framkallare för att få gråskalorna och kontrasten att se ut som vi vill.

Tillhör man den första kategorin funkar jpg och svartvitt direkt ur kameran säkert bra, det är ju lite som man alltid gjort. Om man tillhör den andra kategorin vill man däremot givetvis styra sina gråskalor på samma sätt som i den analoga världen.

En del vill förenkla diskussionen till att handla om korn eller inte? För mig har detta aldrig varit den stora frågan, jag plåtar ju även analogt med större format och där blir det inte heller något korn som syns.

Den främsta anledningen för mig att använda en plugg som silver efex till exempel är istället att få gråskalor, och hur olika färger tecknas in i dessa som jag vill ha det, men även kontrasten i främst mellantoner är viktig för mig. Det fiffiga med en plugg som silver efex är att jobbet redan är gjort till stor del och till en nivå som jag själv eller någon annan skulle ha svårt att nå i Photoshop.

Alltså konverterar jag inte mina bilder i silver efex av nostalgiska skäl, utan just för att jag har ganska klart för mig hur jag vill att det skall se ut. Samma mekanismer ligger bakom detta som när jag testar ut olika filmer i olika framkallare till exempel, jag söker ett speciellt uttryck helt enkelt.

För andra är inte detta viktigt, och det har jag inga problem med. Min förhoppning är att mitt synsätt inte heller skall vara ett problem för dem som tycker att det blir som de vill ha det när de plåtar jpg och svartvitt direkt i kameran. Men jag misstänker att de inte alltid är så nöjda med sakernas tillstånd, varför annars älta detta i all oändlighet?

OmTag. Gud bevare mig från "såpajournalistiken" inom idrotten

Kan man inte försöka bojkotta sensationsjournalistiken inom idrotten? Tänker på detta nu efter OS och hur rapporteringen skötts. Det verkar som om rapporteringen mycket går ut på att skapa intriger och sensationer.

Som när utförsåkaren i frustration direkt efter uråkningen skyller allt på banläggaren? Eller när man vägrar ge sig innan utövaren efter ett misslyckande fäller tårar. Det senaste bottennappet när man menar att det är en konspiration när en av våra hockeystjärnor åker dit på dopning?

I och för sig tror jag knappast att han är en fuskare, det handlade om lite för höga värden från en allergimedicin han tar. Men är det någon som skall ha på skallen är det väl egentligen det Svenska läkarteamet som inte hade koll på detta? Men är det dessa intriger vi vill ha?

Kanske är jag gammalmodig men jag tycker att redaktören borde sålla lite i vad som sänds, som när någon i förtroende fällde några kommentarer om Northug som väl mer var av en typ som är vanligt förekommande i privata samtal (vilket han också trodde det var) men som inte lämpar sig som officiellt uttalande. Vips missbrukar man sitt förtroende och slår upp det stort på TV. Är det bara jag som tycker sådant är motbjudande?

Risken är att vi får medietränare idrottsmän som likt politiker aldrig vågar vara sig själva i rutan, ty det kan kosta alldeles för mycket. Tillbaka till skidåkaren som skyllde sitt misslyckande på banläggaren, visst var det en underlig bana det håller nog de flesta med om. Men det är ju också så att några av de bästa klarade av att hantera banan, och skall det vara utslagsgivande bland världens bästa åkare så kanske det också måste vara svårt? Jag har inga som helst kunskaper om utförsåkning så detta lämnar jag åt dem som kan detta.

En sak som jag däremot har åsikter om är hur producenterna väljer att visa sina inslag, man kunde i stället för att jaga nyss nämnda utförsåkare och pressa fram den typen av uttalande valt att låta honom få lite perspektiv eller helt enkelt tonat ned inlägget. Det är haussningen och rapporteringen som gjort att jag mer och mer ledsnat på dessa gigantiska evenemang. Det snackas helt enkelt för mycket före, under och efter tävlingarna så tävlingarna i sig blivit en bisak i allt skitsnackande. 

Eller annorlunda uttryckt man verkar producera idrott efter samma mallar som baren och farmen.

OmTag. Går det att finna balans mellan det nattsvarta och det banala?

Periodvis tappar jag till stor del intresset för fotografi. Jag har ju andra intressen också, och ofta ägnar jag mig i huvudsak åt ett i taget, nu har det varit musik ett tag. Jag tycker också att det ganska sällan dyker upp fotografi som intresserar mig numera.

Ganska mycket av dokumentärfotografin, som är den som huvudsakligen intresserar mig, är ganska nattsvart tycker jag. Om det inte finns någon positiv öppning har jag numera svårt att gilla bilderna. Det är en sak om fotografen i nattsvarta bilder skildrar ett förhållande som fotografen vill få oss att reagera mot, men i detta finns en öppning tycker jag, just möjligheten att reagera.

Om jag däremot tittar på de mer personliga nattsvarta bilderna finns ofta inget annat än svärtan tycker jag, det finns ingen öppning och bilderna blir bara deprimerande. Jag reagerar likadant när det gäller film och litteratur, jag får svårare och svårare att orka med saker där det inte finns någon öppning i det svarta.

Nu menar jag inte att man skall väja för det svåra, då blir det bara banalt, men om man bara visar eländet och inte lämnar några öppningar vad blir det då för mening med tillvaron? Jag tycker tyvärr att strömningarna inom den samtida fotografin ofta är antingen nattsvart eller banal. Nu menar jag inte att detta är dåligt utan bara att jag själv inte orkar med det riktigt. 

Ps. Det jag menar med dokumentärfotografi är alltså, som begreppet traditionellt används, fotografi som handlar om människor och deras livsvillkor. All fotografi i stort sett kan ju annars anses vara dokumenterande men det är alltså denna speciella form av dokumentärfotografi jag syftar på. Bäst att påpeka detta då det inte verkar ha gått fram.

OmTag. Leica 100 År

Såg att Leica fyllde 100 år här i veckan och som vanligt tycks många ha åsikter om märket. Jag har lite svårt att förstå detta egentligen, man har ju sin kamera till att ta bilder med och då väljer man givetvis det som passar en själv? Varför skall man över huvud taget ha åsikter om hur andra väljer?

En del går i taket för att man sågar märket, andra för att man är positiv till det. Någon tycker att det är en tandläkarkamera i betydelsen att det skulle vara en kamera främst för de som vill visa att de har en Leica? Detta är givetvis skitsnack, även om det blivit en statuspryl för en del, men å andra sidan inte så mycket att hänga upp sig på.

Det står givetvis alla fritt att tycka vad som helst, man skulle ju med samma trovärdighet kunna hävda att billiga kompakter används av en del som någon form av omvänd snobbism. Titta på mig, jag tar minsann mina bilder med vad som helst! Liksom. Personligen och för egen del är Leican den kamera som funkar bäst för mitt sätt att plåta, jag gillar mätsökaren och den kompakta fina optiken. Däremot tycker jag att det är tämligen irrelevant att i tid och otid tala om vilka prylar jag använder för mina bilder.

Det enda viktiga med kameraval är att det funkar för en själv, när det kommer till själva bilden så spelar det mindre roll vilka prylar som använts. De flesta märken har så bra objektiv till exempel så bildkvaliteten räcker till som regel. Men som sagt, det kan vara ganska avgörande att prylarna funkar som man vill för en själv. För egen del lyfte mitt fotograferande markant när jag gick från spegelreflex till mätsökare, det blev ett annat sätt att plåta helt enkelt och detta sätt passar mig bättre.

Hur som helst är det egentligen inget att hänga upp sig på att det delas ut kängor från dem som inte själva föredrar det ena eller det andra. Det handlar trots allt inte om något annat än deras personliga åsikt, sedan kan det vara lite trist när man utger sig själv för att sitta inne med sanningen och tilldela alla som man inte anser skådat ljuset olika nedsättande epitet. Men som sagt inget att bry sig om, om de mår bättre av att dela ut sina nålstick kan jag bjuda på det.

När det gäller priserna kan man givetvis ha åsikter om dessa, men det är främst optiken som kostar jämförelsevis mycket pengar. Men å andra sidan kostar det mer att tillverka extremt väl korrigerade gluggar i små serier under rigorös kvalitetskontroll i Tyskland än att bygga stora serier ofta dessutom i låglöneländer, inget som är unikt för fotoprylar.

Men det finns ju en sak som är ganska bra: Om man inte vill ha en Leica är det ingen som tvingar en att köpa.