Svalbard ligger mitt emellan nordligaste Norge och Nordpolen, cirka 1 000 km norr om Polcirkeln. Det är en rå arktisk vildmarksarkipelag med många stora och mindre öar, oväntat höga berg, havsis, glaciärer och polartundra.
Trots sitt isolerade läge i Norra ishavet är Svalbard det mest lättillgängliga högarktiska området i världen, tack vare den infrastruktur som Norge byggt upp kring framför allt Longyearbyen.
Svalbardstraktaten är ett fördrag som ingicks 1920 i Paris, som reglerar ögruppen Svalbards samt Björnöns politiska och folkrättsliga status. Svalbardstraktaten tilldelar området till Norge, men med vissa begränsningar.
Över 60 procent av öarnas yta är naturskyddad, med tre nationalparker och ett 15-tal fågelreservat. Även resten är i stort sett lika vilt. Isbjörn är väl det däggdjur som Svalbard är kanske mest känt för; här lär finnas 3 000 isbjörnar, att jämföra med ögruppens omkring 2 500 mänskliga invånare.
Här finns också valross, vildren – en egen, unik ras – fjällräv och flera arter av sälar, valar och delfiner. Fågellivet är extremt arktiskt, med ett fåtal speciella arter, men riktigt många individer, bland annat flera fågelberg med hundratusentals häckande alkfåglar.
På sommaren jagar fjällräven där det finns fåglar, men på hösten och vintern följer den gärna isbjörnarna i hälarna. Längs stränderna i norr söker valrossar efter föda, och bard- och tandvalar jagar i de rika havs-områdena längs kontinentalsockeln, där havsströmmar väller upp.
Sommaren är kort på Svalbard, med temperaturer på mellan 0 och 20 grader Celsius. På vintern brukar temperaturen ligga mellan 0 och 40 minusgrader. Golfströmmen värmer upp de västra farvattnen, som oftast är nästan isfria större delen av vintern. De östra farvattnen fylls ofta igen med drivis och packis från Ishavet.
På hösten har oftast mycket av snön på land och den landfasta isen smält bort, så att fartyg ofta kan gå fram utan större problem med isförhållanden.