Uppsala city-bäver!

Svandammen i centrala Uppsala, framför café Fågelsången där vi brukar fotofika, har sedan några dagar fått nya gäster. Jag fick höra igår att det fanns bäver i den här pölen och steg upp lite extra tidigt i morse för att kolla in om det stämde. 

När jag gick runt dammen fick jag snart syn på en bäver under pilträdet, där den satt vid en hög med pinnar. Man kan se stadstrafiken bakom staketet med bl a en grön stadsbuss.

En annan bäver kommer simmande och försvinner runt ön. Det är alltså ett par, eller i alla fall två bävrar. 

Många passerar som är på väg till jobbet eller skolan och stannar för att titta, ta bilder eller bara frågar vad det är för något som får andra att stanna. Det finns dunbollar också men de drar inte alls till sej lika mycket uppmärksamhet. 

Enligt Wikipedia håller bäverhannen ihop med sin hona hela livet, så detta är kanske ett par. De lär dock bli lite svårt att få ihop ett bo i Svandammen för det är tveksamt om det finns bomaterial så det räcker. De verkar också vara lite sent ute.

När de möts vid pinnhögen är de väldigt ömsinta mot varandra. Det ser ut att kramas men det handlar nog mer om putsning av den tjocka pälsen.

Jag har aldrig sett bävrar på så här nära håll och aldrig heller ett bäverpar som gosar/putsar sej på detta sätt.

Solljuset är tyvärr starkt och mot de blöta djuren blir det allt annat än optimalt, men man får ta det som det är när det för en gångs skull är fint väder. Kolla in baktassen med simhuden mellan tårna.

Efter en sista omfamning återgår de så småningom till att gnaga av barken på pinnarna. Vilka charmerande djur. Man kan ju inte låta bli att undra hur länge de kommer att få vara kvar här...? Jag har sett vad de kan åstadkomma när de börjar fälla träd.

I dammen finns också en bedårande liten familj med knipor. Det hör ju till det mer vanliga gästerna här. 

Mamma knipa bryr sej inte det minsta om bävrarna.

De små dunbollarna är redan duktiga dykare.

Kajan är mer tveksam, den kanske oroar sej för sina favoritträd utanför konditoriet. Vi får väl se vad som händer.

Motvilligt lämnar jag bävrarna och åker till jobbet. Vilket morgonmöte!

Hälsningar Lena

Forth Worth Nature Center and Refuge

Inom rimligt köravstånd från där vi bodde i Richardson, Texas, låg naturreservatet "Forth Worth Nature Center and Refuge". Det är ett inhängnat område på ca 1 400 hektar som består av skogsområden, prärie och våtmark. Här skulle det enligt hemsidan också finnas en flock bisonoxar och det lockade förstås lite extra. Vad vi inte tänkte på var att den här årstiden och allt regn som kommit gjort t o m prärien extremt frodig. 

Vi gav oss i alla fall ut på en promenad i ett område som bestod av kalksten och rödbrun sand. Här växte en typ av yucca planta...

...och rikligt med blommande "prickly pear" kaktusar. 

"Prairie verbena" blommade också frodigt längs stigen. Såg vi några bisonoxar? Nej, inte minsta skymt.

Däremot sprang det flera små ödlor runt våra fötter som t ex denna "Texas spotted whiptail"...

...och den här, som kom och tittade på oss då vi åt våra medhavda smörgåsar och tog en välbehövlig vätskepaus. Jag har inte lyckats lista ut vad det är men antagligen en vanlig art. Inga ormar korsade vår väg, även om tanken slog mej att de nog kunde finnas här. 

Vi tog bilen och körde till ett område med annan terräng och en del skog. Här fanns också en mindre sjö, eller om det kanske var en lokal översvämning. Tät växtlighet...

...men också flera skyltar att här skulle det minsann röra sej bisonoxar. Alltså vandrade vi iväg längs ett staket och spanade ut mot vattnet. Bara att det fanns ett staket gjorde ju att man kunde misstänka att djuren skulle vara någonstans bakom. Det är ju inte direkt Yellowstone vi befinner oss i. Det var nu över 30 grader varmt och strålande sol så vi misstänkte att de ligger nog i skuggan någonstans och tar det lugnt.

Det var också så vi fick syn på de två första, idisslande frukost vid vattnet och i med viss skugga från träden. 

Det såg ut som rejäla tjurar och de går ofta för sej själva, medan kor och kalvar går i större flockar tillsammans.

Ytterligare en tjur klev fram bakom växtligheten för att dricka i vattenbrynet.

En fullvuxen bisonoxe kan väga upp till 900 kg och ha en mankhöjd på nästan 2 m. De vi såg var nog inte fullt så tunga, men visst var det stora djur. Svettiga och nöjda gick vi tillbaka till bilen. 

Det var vardag och väldigt få besökare på centret, men två busslaster med skolungdomar stötte vi på kortvarigt vid en rastplats. Det fanns en spång ut över en våtmark här men naturligtvis inte några fåglar eller andra djur i sikte (mer än fjärilar), när det här gänget passerat. Vi kände oss ändå nöjda och såg fram emot ett dopp i poolen efter våra promenader denna dag.

Hej så länge,

Lena

Texas i full blom

Efter 10 dagar i Richardson (Dallas), Texas är vi hemma igen. Eftersom vi varit i Texas många gånger blir det inte bilder på några typiska sevärdheter från Dallas med omnejd. Vi umgås mest med familjen när vi är där och rör oss ute i naturen. Det här är ett panorama av sju bilder (stående format) från parken som ligger inom promenadavstånd från min systers hus. Det var oerhört grönt och frodigt jämfört med hur det brukar se ut vid jul, då vi normalt brukar vara där. Många av bilderna i detta inlägg kommer från denna park där stora gräsytor inte klipps så här års och är fulla med blommor.  

Den rosa blomman till vänster heter "pink evening primrose" och växte i stora mängder på ängarna med vildgräs. Den vita till höger har jag inte listat ut vad det är och den växte omgiven av något som såg ut som vildhavre. 

Det här är en "indian blanket" och visst kan man förstå hur den fått sitt namn. Även om den var på väg att blomma ut fanns det fortfarande gott om dem och det surrade av insekter i dem. 

Blommorna drog till sej mängder av insekter och fjärilar. Det här ser ut som en amiral i en något överblommad art av vad jag tror är en stäppsalvia. 

Röd vallmo växte i grupper tillsammans med olika gräs och andra blommor. Här surrade det också frenetiskt.

Blomman som denna monarkfjäril sitter på ser ut som åkervädd tycker jag. Vi såg en del monarker, men inte några stora mängder. Jag konstaterade att den är lika vackert mönstrad på undersidan av vingarna, eller kanske t om vackrare, som på ovansidan. Monarkfjärilen är Texas statsfjäril. 

En tidig morgon gick vi ut till vägen och fotade blommorna som stod i den breda gräsytan mellan de båda tvåfiliga vägbanorna. Det här är en " indian paintbrush", som är en typisk vårblomma och nästan utblommad. 

Det jag var ute efter var "blue bonnet". Det är Texas statsblomma och den blommar i enorma mängder på våren, dock var vi för sena för att se de praktfulla fälten med dessa blommor och fick nöja oss med några klena exemplar vid vägen. 

Lite här och där såg vi den här stora blomman. Det är en "antelope-horne" eller "spider milkweed," som är monarkfjärilens larvers favoritföda. Bilden är stackad av 10 bilder och de är tagna strax efter en regnskur.  

Blomman på dessa bilder heter "beautiful primrose" och den stod i vad som nog var en rabatt. Jag stannade till för det var mängder med fjärilar där och lyckades fånga dessa två på bild. Den till vänster är en "American lady" och den till höger en "Common buckeye". Båda är vanliga fjärilar i Texas och vi såg mängder av dem.

Den gula fjärilen sitter på vad som ser ut som kråkvicker (som Stefan noterade när jag visade den första gången). Det stämmer, den heter "cow vetch" och är introducerad till Nordamerika, där den blivit ett ogräs. Kråkvickern i Texas har större blommor än hemma och den växer till enorma buskar som klänger högt upp i träden. Fjärilen till höger är antagligen en "variegated fritillary". Vi stötte på dem i mängder på ett par ställen och de satte sej ofta även på oss. 

På ett jättebestånd av kråkvicker landade plötsligt en gigantisk makaonfjäril, här heter den "tiger swallowtail " eller Papilio glaucus. Den vi ser hemma heter Papilio machaon och även om den är stor,  är den inte så här stor. Den flög också ganska långsamt och det var nog därför jag lyckades få denna på bild. 

Kom ihåg att kråkvickerns blommor är betydligt större än de vi har hemma. Fjärilen var stor som min handflata. 

Den pampiga tistelblomman heter "Texas thistle" och här är två andra vackra fjärilar som vi såg flera gånger. De är också rätt stora men inte i närheten av en "tiger swallowtail". Den till höger heter dock "black swallowtail" och det kan man kanske förstå då man ser mönstret på vingarna. Fjärilen till vänster är också en "swallowtail" men jag har inte tillräckligt bra bilder för att veta vilken. Det här är ett axplock av fjärilar och blommor som vi stötte på, men det fanns mycket mer ffa av blommorna. Sen fanns det förstås andra djur....mer om det senare.     

Hej så länge,

Lena

Greetings from Texas

Jag är för närvarande på en familjesammankomst i Richardson, Texas, och idag gick jag förbi denna kiosk när vi besökte Cottonwood Art festival. Dagstemperaturen är behagliga 26-28 grader och på kvällarna, när vi sitter ute och äter middag hemma hos min syster, är det ca 20 grader. 

Kaktusarna blommar i Texas och det har regnat ordentligt. Allt är grön och frodigt. Dessvärre har det kommit enorma mängder regn i vissa delat av Texas, även golfbollsstora hagel och tornados. Dock inte där vi är.

Det finns väldigt mycket fjärilar och vissa är verkligen "Texas size". Mer bilder på dessa och en del annat kommer när jag är hemma igen och kan sitta vid en dator lite längre än nu. Nu ska vi till en golfbana och "putta bollar", inte minigolf utan bara putt. Vi får se hur det går. 

Hej så länge,

Lena

En sista rapport från stubben

Grönsiskorna ger sej inte utan fortsätter att flockas i stora mängder kring det som just nu är deras favoritställe. 

Jag håller med Ing-Marie att det är svårt att låta bli att titta på dem och ta några bilder. Några bilder blir snabbt väldigt många. Men nu är fröna nästan slut och vi kommer dessutom att åka bort. För de som sköter om vårt hus och våra plantor ingår det inte att hålla fågelrestaurangen öppen, i synnerhet inte som det nu ser ut att bli varmt och därmed betydligt lättare att hitta mat även för dessa. Men det här är förstås väldigt bekvämt, serverat och klart. Drickat finns runt knuten.

Bergfinkarna har inte gett upp heller utan kommer mellan flockarna av grönsiskor. Eftersom det här inte är en art som vi sett de senaste 15 åren är det extra kul att se dem. 

Fin uppvisning bjuder även bergfinken på ibland.

Eller så slår den sej ner i syrenhäcken vars knoppar precis har börjat svälla på ett mycket lovande sätt. Vi är antagligen borta när de slår ut och kommer hem till en grön syren.

Ringduvorna kommer också dagligen och man kan ju tycka att de borde kunna samsas på stubben, men icke. En duva i taget, om det inte kommer en skata eller en gråkråka.

Den här gästen vågade sej aldrig fram till stubben och inte till någon annan matning heller så vitt jag kunde se. Jag kunde dock inte sitta och spana särskilt länge. Den kanske försåg sej med frön när jag åkt hemifrån. Jag visar den fast den sitter i häcken, för det är nästan ett tomtkryss. Endast en gång förut har vi haft en svarthätta på besök och då var det en hona (med brun hätta). Det här är en hane.

En tidig morgon då det föll snöblandat regn såg jag denna rödhake som tillfälligt satt på en fjolårsros utanför tvättstugan. Eftersom kameran med 100-500 telet fanns i närheten fick jag en bild innan den flög. Att börja morgonen med en rödhake gör det på något sätt lättare att åka till jobbet. Men det är inte fel att ha semester heller...och det ska jag ha nu.

Hälsningar Lena